Jaha, då va man här igen. Tänkte jag skulle försöka ge mig på det här med att blogga igen för 15de gången säkert. Får skylla på att tiden inte funnits ;)
För er som följt mig innan, så har mycket hänt sen sist. Kevin har gått från bebis till pojke och fyller redan två år på Fredag. Han pratar mer och mer, och det blir längre meningar för var dag som går. Den längsta meningen hittills kom för någon dag sen då vi satt vid maten, och den vardagliga "vill-inte-äta-utan-istället-slänga-mig-på-golvet-och-skrika" trotsen gjorde sig påmind. Han gör ALLT som står i hans makt för att testa mig, och eftersom jag så väl vet att han är skithungrig egentligen och kommer äta 2 stora portioner så låter jag mig inte påverkas SÅ mycket. Men när den låååånga meningen "Nej mamma. Vill inte äta. Pappa äta upp tevins mat" kom blev jag helt paff. Min första tanke var,- Varför i hela friden skulle pappan vilja äta upp hans mat? Och den andra var.- Ungen är inte ens två år ännu och sätter redan ihop långa meningar. Herregud?! Kan någon stanna tiden. Jag hänger inte med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar